café!
I går satt jag och Anna och läste artiklar till vår c-uppsats. Rätt var det var kom det in en man, han bar på en bricka med en kaffe och bakelse. Mannen kom själv och satte sig vid ett ensamt bord. Han såg så ämlig ut och hade ingen ring på fingret. Han såg så hiiimla ensam ut, jag kunde helt plötsligt inte koncentrera mig på artiklarna längre. Jag tyckte så hiimla synd om mannen, han såg så dyster ut stackarn =( Usch vad jag fick en klump i magen! Jag ville bara gå fram och ge karln en stor kram. Mina stackars nerver klarar inte av att se sånt, jag blev helt gråtfärdig (men kunde ju inte bryta ihop på cafét) Men när jag kom hem och berättade om mannen kunde jag inte hålla mig längre.
Jag hoppas att han gick hem till sin kärleksfulla sambo när han fikat klart och att han lever världens lyckligaste liv...de hoppas jag, det är han värd!!
Mer kärlek åt folket!!!
Förstår precis din känsla...:)blir oxå gråtfärdig när jag ser sånt...han var nog ensam..fruktansvärt ensam...men som dom gamla grekerna säger..det finns nån åt alla..gäller bara våga ta steget !!
